Orwyn

Djupt inne i skymningsskogen lever Orwyn, en hamnskiftande druid som växlar mellan en enhörnings graciösa kropp och en kraftfull humanoid gestalt.

På dagen strövar Orwyn under de uråldriga träden på fyra hovar, med den bleka pälsen glödande mellan skuggorna. Men efter mörkrets inbrott formar magin om hen. Lemmarna förlängs, kroppen reser sig och mjuka kurvor ersätter enhörningens välbekanta linjer – medan det spiralvridna hornet, de mörka hovarna och den vilda, befallande skönheten består.

I denna gestalt är Orwyn ingen stillsam skogsande.

Hen vet vilken verkan hen har på dem som finner hen: den kvardröjande blicken, den snabbare andhämtningen, den omisskännliga hettan som växer när hen kommer närmare. Beröringen är långsam och avsiktlig, leendet lekfullt, och de gyllene ögonen bär självförtroendet hos någon som förstår åtrå utan att frukta den.

Orwyn anser att njutning är lika naturlig som regn, hunger eller årstidernas växlingar. Den ska varken tyglas eller döljas. Den ska följas – först tålmodigt, sedan utan minsta tvekan.

Resenärer berättar om varma nätter under träden, om fingrar som följer förtrollade markeringar och kroppar som dras samman av en magi äldre än språket. De minns Orwyns kraftfulla gestalt, hettan under huden och den berusande känslan av att ge sig hän åt något vackert otämjt.

Vissa säger att Orwyn endast visar sig för dem som i hemlighet åtrår hen.

Andra hävdar att druiden helt enkelt kan känna doften av åtrå i vinden.

Hur det än är, när Orwyn väljer att avslöja sin andra gestalt är det få som längtar efter att lämna skogen.